Hantverksmedaljer till fyra unika hantverkare
Medaljörerna Gunilla Kihlgren, Albert Collins, Arne Högsander, ordförande Christina von Arbin och medaljören Lisa Franzen.
PRESSMEDDELANDEN från Stockholms Hantverksförening. Den 1 november ägde Hantverkarna Stockholms årliga gesäll- och mästarbrevsutdelning rum i Blå hallen i Stockholms stadshus. Utöver att närmare 300 skickliga hantverkare får ta emot sina gesäll- och mästarbrev, delas även Kungl. Patriotiska Sällskapets hantverksmedalj ut till fyra framstående hantverkare. Dessa är dockmakaren Arne Högsander, glasblåsaren Gunilla Kihlgren, rustningsmakarmästaren Albert Collins samt hattmakarmästare och modistmästare Lisa Franzen.
Hantverkarna Stockholm har arrangerat utdelningen av gesäll- och mästarbrev i Blå hallen sedan 1951 – och i drygt 100 år innan dess, men då under enklare former. Utdelningen äger alltid rum den första onsdagen i november. Under kvällen, som leds av Li Pamp, presenteras även Årets Gesäll och årets mottagare av Märta Måås-Fjetterström-stipendiet. Dessutom delas Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer för utmärkt yrkesskicklighet ut till fyra hantverkare, som utses av Hantverkarna Stockholms medalj- och stipendiekommitté. Medaljerna utdelades av Kungl. Patriotiska Sällskapets ordförande Christina von Arbin.
PRESSMEDDELANDE: LEGENDARISK DOCKMAKARE TILLDELAS KUNGL. PATRIOTISKA SÄLLSKAPETS HANTVERKSMEDALJ
– Jag känner mig naturligtvis hedrad av medalj och uppmärksamhet, men blandat med en viss förvåning. Detta stärker mitt självförtroende, säger Arne Högsander.
Konstnären, mask- och dockmakaren Arne Högsander är en av svenska scenkonstens legendarer. Sedan 1960 har Arne skapat marionetter, masker och scenografi till film, tv, opera, dans och inte minst marionetteater. Han har bland annat arbetat med Ingemar Bergmans filmer Trollflöjten och Fanny och Alexander. Arne har även jobbat med produktioner för SVT, Dramaten, Stockholms stadsteater, Malmö Musikteater med flera. Arne ställer fortfarande ut sina verk och är dessutom mannen bakom musikgruppen Teddybears karaktäristiska björnmasker.
– Det bästa med dockmakeriet har för min del varit utmaningarna vid problematiska beställningar och tillfredsställelsen att lösa dom, säger Arne.
Ända sedan antiken har lokala dockteatertraditioner utvecklats runt om i världen. Arne började som dockmakare på Marionetteatern under 1960-talet hans figurgestaltning präglas av mänsklig insikt där ingenting är entydigt och där en smärta i botten gör att vi berörs av hans ansikten. Därtill kommer en hantverksmässig känslighet av yppersta kvalitet.
– Jag började jobba inom dockteatervärlden i en annan tid, då nutidens tekniska utveckling tedde sig som science fiction. Så mycket har hänt sedan dess, moderna material och datoranimering och mycket mer som jag inte har en aning om.
Men Arne Högsanders mästerliga hantverk röner fortfarande stort intresse.
– Både unga och äldre brukar visa intresse och jag håller en del kurser där jag försöker visa mina delvis urgamla
metoder. Så kanske kommer man ändå spela teater med figurer i papier-maché även i framtiden. Till den som vill ge sig på dockmakaryrket vill jag säga; varför inte? Det är en kreativ och mångfacetterad konstform.
PRESSMEDDELANDE: GLASBLÅSARE TILLDELAS KUNGL SÄLLSKAPETS HANTVERKSMEDALJ
– Att ta emot hantverksmedaljen känns verkligen stort. Det är en äkta bekräftelse på att min konstnärliga vision uppmärksammats, säger Gunilla Kihlgren.
Gunilla Kihlgren är glasblåsare med egen glashytta (Kihlgrens glashytta) i Hägersten, Stockholm. Hon har varit verksam i snart fyrtio år och har ställt ut i ett flertal gallerier och museum både i Sverige och utomlands. Vid sidan av studioarbetet har hon varit aktiv i flera konstnärsorganisationer och även undervisat på både Konstfack och Konstindustriella högskolan i Helsingfors. Skalan i hennes glasverk varierar från små inredningsobjekt till offentlig rumslig gestaltning. Det mesta blåser hon själv i den egna hyttan men när det krävs speciella tekniker eller material samarbetar hon med verkstäder i exempelvis Tjeckien och Italien.
– Jag har varit verksam i drygt 40 år och det bästa med glas är fortfarande materialet i sig men också stämningen och atmosfären i glashyttan.
Enligt Gunilla Kihlgren har glasblåseriet som hantverk och konstform fått ett uppsving de senaste åren.
– Jag märker ett ökat intresse för glasblåsning och glaskonst, vilket såklart tyder på en ljus framtid för yrket. Det jag vill skicka med blivande glaskonstnärer är att verkligen våga prova ditt eget uttryck.
– Det känns mycket bra. Jag har lagt hela mitt liv på att lära mig detta komplicerade och förr högt uppskattade hantverk som en gång i tiden ansågs som ett av de främsta, likställt med arkitektur, måleri och guldsmide. Idag har statusen i yrket närmast utplånas till något som tonåringar gör när de ska leka. Att få denna utmärkelse, och tidigare utmärkelser, ser jag som ett erkännande och jag har en förhoppning om att yrket och det konstnärliga hantverket bakom det i framtiden återigen ska ses på med den respekt det förtjänar.
Att Albert Collins föll för rustningsmakeri brukar han brukar han förklara med att det var nyårsdagens traditionella matiné Ivanhoe som väckte hans nyfikenhet på just rustningar. Eftersom yrket inte hade funnits i Sverige på fler sekler var Albert tvungen att under många, långa år lära sig själv och prova sig fram utifrån vad han lärde sig av silversmeder och plåtslagare. När han inledde sin bana fanns det inte heller tillgång till några youtube-videos eller andra guider på nätet.
Som mästarprov tillverkade Albert en rustning, med två av Erik XIV:s rustningar från 1560-talet, som förlagor. När han blev den första rustningsmakarmästaren sedan 1781 innebar det också att yrket var officiellt återinfört i Sverige.
Han berättar att det bästa med att arbeta som rustningsmakare är att yrket bjuder på en enorm variation.
– Det innehåller så många arbetsmoment, som research, samlande av kunskap på museer, arkiv och samlingar, samt materialval och kunskap om dessa och sedan själva formningsarbetet, som görs både i ässjan och kallt över faffar och städ. Det finns numera även ett ganska stort nätverk av andra rustningsmakare, vilket ger en gemenskap och kunskapsutbyte.
Från att ha varit ett utdött yrke under så lång tid ser Albert Collins att rustningsmakeriet nu förhoppningsvis är tillbaka för att stanna.
– Intresset ökar, dels från kundsidan, men även bland de som vill bli rustningsmakare. Efter mästarprovsprojektet jag genomförde är det nu återigen möjligt att erhålla gesäll- och mästarbrev i rustningsmakeri. Utmaningen ligger nog i att se till att systemet är attraktivt och att man bibehåller hög kvalitet i yrket. Vill man börja tillverka rustningar, kan det vara bra att först gå någon kurs i grundläggande smide, för att sedan fördjupa sig på någon skola, eller genom att gå som lärling.
– Jag känner en stor ära, stolthet och ödmjukhet inför att få ta emot Kungliga Patriotiska Sällskapets Hantverksmedalj. Hattmakaryrket är ett av Sveriges äldsta hantverksyrken med anor tillbaka till 1500-talet. Att mitt arbete för Hattmakaryrkets överlevnad och sårbarhet lyfts fram och blir belyst är viktigt, säger Lisa Franzén, som innehar mästarbrev både som modist och hattmakare.
Lisa Franzén har jobbat med hattar och huvudbonader sedan 1995. År 2000 mottog hon gesällbrev i modistyrket och år 2003 mottog hon sitt gesällbrev i hattmakaryrket. Samma år startade hon Franzén Hattmakeri i Göteborg. Som första kvinnan i Sverige mottog Lisa mästarbrev i hattmakaryrket år 2011. Lisa mottog sitt mästarbrev som modist 2021.
När Lisas hattmakarmästare gick bort 2021 blev hon Sveriges enda hattmakarmästare, något som hon berättar var en skrämmande känsla. Men det skulle bli ännu mer skrämmande.
– I februari 2023, efter en stipendieresa till London, fick vi bekräftat att jag är världens sista hattmakarmästare som fortfarande behärskar hela hattmakaryrket och kan tillverka samtliga hattmodeller enligt traditionella tekniker. Detta har skakat mig i grunden och vänt upp och ned på min tillvaro. Varje beslut jag tar framåt kommer påverka mitt yrke in i framtiden och dess överlevnad.
Med tanke på yrkets sårbarhet finns det ett stort behov av att hitta lärlingar.
– Jag kommer omöjligt klara av att bära yrkets överlevnad ensam. Men det krävs inte bara lärlingar utan också ekonomisk stöttning för att kunna fortsätta arbetet med att bevara hattmakaryrkets arbetstekniker, verktyg och mycket genom dokumentation både i skrift och rörlig bild. Att hattmakaryrket uppmärksammas och lyfts fram på detta sätt bidrar till att väcka intresset för att hitta eldsjälar som tillsammans med mig vill rädda hattmakaryrket från att försvinna.
Lisa jobbar aktivt för att lyfta statusen på hattmakaryrket och för att stärka yrkets framtida livskraft – inte minst för att hedra alla tidigare generationer av hattmakare.
– Jag ser två stora utmaningar som direkt hotar hattmakaryrket. Det är dels den utbredda okunskapen om hattmakaryrket, dels missbruket av yrkestiteln hattmakare. På 50 år har kunskapen om vad en hattmakare gör gått förlorad. Den största missuppfattningen är att Modist och Hattmakare är samma yrke. Något som är fullständigt felaktigt. Det är två helt olika yrken.
Kort förklarat tillverkar Modisten damhattar och Hattmakaren herrhattar, förklarar Lisa och fortsätter:
– Det andra hotet är från alla som kallar sig hattmakare utan att vara utbildade hattmakare med gesäll- eller mästarbrev. Detta bidrar till en underminering av hattmakaryrket. Givetvis är det ökade intresset för hattar och hattillverkning positivt men inte på bekostnad av hattmakaryrket. Du kan kalla dig hattdesigner, hattillverkare, hattkreatör, filthattstillverkare och är du utbildad modist med gesällbrev, kan du kalla dig modist. Därför vill jag rädda hattmakaryrket från att försvinna genom att skydda yrkestiteln hattmakare. Det är dags att vi lyfter upp kravet på ett skydd av hantverkstitlar på dagordningen.
Hennes mission är att konsten att tillverka höga hattar, chapeau-claquer och doktorshattar bevaras och lever vidare. Att sprida kunskap om hattmakarhantverket månghundraåriga traditioner, tekniker, material och historia samt vikten av att bevara gesäll- och mästarbrevstraditionen är en stor drivkraft i hennes arbete.
Foton i inlägget: Kungl. Patriotiska Sällskapet samt respektive verksamhet.