Griftetal över Eva Swartz Grimaldi

Vid begravningen i Hedvig Eleonora kyrka den 15 augusti 2024
Biskop Johan Dalman

”Som ingen annan. Du är som ingen annan för jag älskar dig.”
Orden av nobelpristagaren Pablo Neruda talar till mig om Eva. Om hur hon var. Eva som i mötet alltid var där. Där du, jag, vi var. … ingen annan … Och ingen annanstans.

Neruda skriver:
”Every day you play with the light of the universe.
Subtle visitor, you arrive in the flower and the water.
You are more than this white head that I hold tightly
as a bunch of flowers, every day, between my hands.
You are like nobody since I love you.”

Som ingen annan. Så mötte hon oss. Som om vi – just du – just jag, i det ögonblicket var hennes hela fokus. Ingen sökande blick över axeln, ingen till intet förpliktigande kommentar utan markkontakt. Var man tillsammans med Eva, och det var man gärna, då var man med henne helt och fullt! Det råkade inte bara bli så – det blev så för att hon ville det. Det var så hon var – där – i nuet.

När vi talades vid i telefon, för vad som känns som bara några få dagar sedan, sa hon: ”Jag känner sån tacksamhet! Jag känner bara lycka inför så mycket!”

Man väntar sig inte det. Man hoppas att det vore så – att en människa i avskedets stund skulle känna ren och skär tacksamhet och förtröstan inför det som varit, är och ska komma. Det är så mycket som talar för det motsatta: det som drabbat, hämmat och skadat. – det den gamla bibelöversättningen talar om som människan i dödsskuggans dal. Dalen utan ljus. Den dal Eva självklart också kände, inte minst under sina sista fyra år av den sjukdom som slutligen beseglade hennes öde. Mörkret var henne inte främmande. Men det definierade inte henne.
Det var ändå i ljuset, med fokus på ljuset, som hon blickade tillbaka på sitt liv. Det ljus du, Salvatore, i så oerhört hög grad är en livsviktig del av. Det ljus du, Adam, i så oerhört hög grad är en livsviktig del av. Det ljus som så många av er, av oss, genomlysts av i mötet med Eva. Hon som mötte oss som ingen annan – like nobody else.

Eva hade förvisso mycket i livet att vara tacksam över. En fantastisk CV på HR-språk. Hon ägde kreativitet, professionalitet, klarhet i tanke och handling, empati och stabilitet. Hon var visionär och jordnära, med överblick och upptäckarlusta. Allt detta och mer därtill i förening med en alldeles underbar humor, känsla för feeling – tajming. Allt det där så många av er skrivit så sant och uppskattande om henne. Minnesord skrivna från hjärta till hjärta, inte av plikt.

Själv började och slutade hon i det allra närmaste. ”Mina underbara år med Salvatore”, sa hon. ”Jag är så tacksam över den där middagen den 3 mars 2006 då det sa klick. Då när jag mötte min underbart känslorike latinske man”, sa hon när vi samtalade.

”O sole mio”, O solen i mitt liv. Så klart att den sången ska finnas med här idag. Det såg Eva till, det och allt annat i denna gudstjänst: för hit är det Eva som bjudit oss. Hon som in i minsta detalj tänkt ut och arrangerat sitt avsked med ovärderligt stöd av många vänner, inte minst dig Maggan, dig Katrin. Med vänner – för vänner.

Vännerna ja. Ända in i det sista fann hon tid för andra. Ni har berättat för mig om hur strömmen av besökare till Eva de sista veckorna tidvis var så strid att det fick upprättas regelrätta besöksscheman, scheman som nästan omedelbart omkullkastades i takt med att nya gäster generöst och villigt välkomnades av Eva. Välkomnades för värdefulla samtal, helst på tu man hand i soffa eller sängkant. Samtal syskon emellan, vänner, forna kollegor, medarbetare och samarbetspartners emellan, och inte minst med flera av dem som Eva varit en engagerad, pådrivande och viktig mentor för. Den mentorsroll hon brann för. Den hon excellerade i och tog på stort allvar. Så många, inte minst kvinnor, har här Eva att tacka för så mycket. Och gör det gärna.

Eva såg talang, potential, behov och möjligheter hos människor och gladdes över vad hon såg. Hon bidrog hängivet till att ge rum och rymd åt många: ”Må tusen blommor blomma”, och allt det där. Erfarenhetsutbytet var en del av något större. Det handlade om att ge vidare, dela med sig av vad livet skänkt henne. Ett slags stafettskifte.

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?”

Kung Davids ord i Psaltaren är fulla av förundran inför livet. De genomsyras av ödmjukhet och tar inget av allt det skapelsens Gud slösar över oss människor för givet. De omfamnar det som den gåva den är, en gåva given av kärlek för intet – av nåd, utan andra föresatser än att allt det goda, vackra och livgivande ska brukas, förmeras och delas så att det bir till glädje för fler. I det ljuset framträder Evas livsgärning som ett liv genomsyrat av förväntansfull tacksamhet – glädjefylld tacksamhet – och en självklar förpliktelse att dela vidare.

En röd kista. Exakt så ville hon ha det. Färgen som säger mycket om henne, särskilt när man kallar den vid dess rätta namn, det namn Eva själv gav den: läppstiftsröd! En orädd, modig, blodfylld hjärta-till-hjärta-färg. En Eva-färg. Eva, för vilken varje dag tycktes vara en röd dag av nya möjligheter.

Med ansiktet vänd mot livet mötte hon döden och i en anda av tacksamhet och själslig frid somnade hon in. I dagbräckningen, omgiven av sin familj, lämnade hon oss för en verklighet bortom vår. En verklighet av kärlek, vila, gemenskap.
Där är Eva väntad – väntad sedan den dag hon blev till.
Där är hon redan känd – känd från sitt första andetag.
Gränslöst älskad, väntad – känd som ingen annan – nobody … else.
Där öppnas hennes slutna ögon på himmelskt vis till en ny dag. Det uppvaknade poeten Anders Frostensons så själfullt talar om i sin älskade psalm:

”Och jag stryker från pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu,
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
Jag hör skratten från lekande barn
och jag själv är ett barn i Guds famn
och mitt hem är den kärlek som var och som är,
som är och som alltid finns kvar.”

Amen